Ibland är naturen så stor och mäktig att medvetandet inte riktigt orkar ta in allt det magnifika. Så är Te Hapu. Paradiset på jorden. Farmen vi längtat tillbaka till i tio år. Men jag undrar om inte det undermedvetna tar in så mycket mer än vi förstår. Att vi liksom tankar fullt just nu utan att behöva anstränga oss det minsta för att uppleva. Jag pendlar mellan en stress att hinna njuta av allt Te Hapu har att erbjuda och att bara låta mig själv vara.
Vi vet att vi får vara här tisdag till söndag denna vecka, men dagarna känns alldeles för få. Farmen är så stor och den skiftande, fascinerande naturen som erbjuder fyra timmars vandring längs en dramatisk kustlinje tar år att upptäcka. Tre veckor var vi här sist och hann egentligen bara ge mersmak.
Just nu behövde Sandra ingen arbetare på farmen, så vi kunde inte arbeta för mat och hisrum som vi ahde önskat. Ken, fårskötaren själv, är ”down south mustering sheep”, dvs längre söderut och jobbar med ett gäng fårskötare på andras farmer tillsammans med sina fem fårhundar. Så vi har hyrt The Sheering Shed, det gamla 20-talshuset fårklippar”gängen” bodde i förr när de kom till stora farmer som denna och klippte dess får. (sheering=klippa ull) Farmens aktiva arbete med djuren ligger alltså lite på is tills vidare. Vi hoppas dock att hinna träffa Ken när han kommer tillbaka, kanske genom att få stanna några extra dagar eller att få komma tillbaka. Vi får se…
Farmen är svår att beskriva i ord. Gröna, branta kullar med ”panncake-rocks” (svarta klippor formade som pannkakstårtor), vajande palmer, turkost havsvatten med ingenting mellan Australien ( 2 timmars flygresa bort) och oss. Snäckor stora som handflator med glimmande marmor inuti (paua:s), krabbor stora som våra fötter, enorma grytor i berget, grottor vi kan gömma oss i, sjögräs stora som träd, vita sandstränder gömda mellan klippsprång, 1500 ulliga får, 150 nötkreatur, hönor med nylagda ägg i sluttningen ner mot havet…. En vackert brun häst som strövar fritt i enorma hagar, berg i bakkanten av farmen som kräver en dags vandring för att nå toppen på. Blommande träd, spelade cikador (stora gräshoppor), ormbunkar högre än Olas dubbla längd, tystnad, stjärnhimmel, hot water tub (=badkar ute) på en egen veranda bakom huset, månne vi skulle ta ett nattbad i kväll? I vårt hus drivs lamporna på solceller och varmvatten blir det av att elda i vedspisen. Det känns lite avigt att elda på eftermiddagen i 29 gradig värme men saltvattnet är skönt att skölja av på kvällen… Barnen och jag lekte fårskötare nere i ”the wool shed”, ull-skjulet eller vad man ska översätta det till. Nostalgin var total för mig då jag klart och tydligtmindes hur vi jobbade tillsammans men Ken och fåren sist. Föste dem mellan ”docs” (eh… spiltor?) inne i ”shedet” genom att stänga och öppna grindar. Jag var får och Alvin ”sheerer” (=fårullsklippare). Lite fika med vattenmelon, jordgubbsyoghurt, klunkar av vatten och gingerbread satt fint efter det.
Stränderna är magnifika. Eftersom solen är så stark väljer vi att hålla oss i skuggan på mitten av dagen och upptäcka stränderna efter maten på kvällarna. ”Det är här ju fantastiskt FRÄNT!” skrek Alvin första kvällen. Sandens formationer till brödlimpor, medaljongtapet, floder, gyttja, pebble-stone-beach (=små, små runda stenar) gör en exalterad. Tidvattnet på Nya Zeeland skiljer tre meter(!) i höjdled och växlar från låg- till hög vatten respektive två gånger per dag. Stränderna skiftar med andra ord dramatiskt under dygnet och ser annorlunda ut varje gång man kommer ner. En sandstrand kan vara femton meter djup ena gången för att sedan endast visa en liten strimma sand nästa gång. I går kväll hade havet sköljt upp en riktig skatt på stranden; åtta 12 cm breda paua-snäckskal låg och glittrade i solnedgången (Farmen Te Hapu ligger med hela kustremsan mot väster och solnedgången är mer magnifik än på den värsta Afrika filmen på den största filmduk någon skådat) Jag klev vidare ut på klipporna och fann en gryta (alltså ett hål i berget som skapats av en stor sten som med spinn av vågorna snurrat runt under århundraden och skapat en gryta i berget) som var 70 cm i diameter och 80 cm djup. På botten låg ytterligare åtta paua-skal! Jag drog upp ärmen och plaskade runt lite i vattnet för att säkerhetsställa att ingen misstyckte att jag tog upp dem, en efter en. Krabbklorna vi skådat här skulle nog lätt knipsa av mig ett finger! Visserligen verkar krabborna mer rädda för oss än vi för dem – när vi har sett dem i sanden har de snabbt borrat ner sig baklänges och gömt sig helt. Smart sätt att skydda sig. Precis så skulle jag ibland vilja kunna göra hemma i vardagen i Sverige. Mamman, företagaren, frun, väninnan, hushållerskan, ekonomen, husägaren, dagisföräldern; VIPS BORTA! J
Det är egentligen det vi har gjort nu genom denna resa. Vi har rest längst bort länge. Och jag känner verkligen frihet över att vara precis som jag vill. Ingen bryr sig och gör de det så rör det mig inte i ryggen. Det är fantastiskt vilsamt och befriande att få uppleva en sån här period mitt i småbarns åren efter att ha startat en firma som, precis som barn, hus, bil kräver konstant underhåll. Sen har man ju med sig själv överallt, men jag är faktiskt glatt överraskad över hur trevligt jag faktiskt har med mig själv. Jag ska erkänna att jag faktiskt fasade för att allt möjligt obehagligt skulle dyka upp, allt det där som i den snabba snurren hemma fått stiga åt sidan och det där jag förträngt. Både i relationer och i själen. Men än så länge har ingen kris dykt upp! Jag mår toppen helt enkelt.
Hälsar Ingrid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar